Hundar - allt om Hund

För andra betydelser, se Hund (olika betydelser).

?Hund
Gråhund – en tamhundsras och Norges nationalras.
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Rovdjur Carnivora
Familj:	Hunddjur Canidae
Släkte:	Canis
Art:	Varg Canis lupus
Underart:	Hund C. l. familiaris
Vetenskapligt namn
§Canis lupus familiaris Auktor: Linné, 1758

Hund (Canis lupus familiaris eller Canis domesticus, tidigare även Canis familiaris) är en domesticerad underart av varg (Canis lupus). Hunden sägs ofta vara människans bästa vän, och finns i många olika raser, vilka i Sverige organiseras av Svenska Kennelklubben, riksorganisation för svenska hundägare. Läran om hundar kallas kynologi. En hund av honkön kallas tik eller hynda och dess ungar kallas valpar (singularis valp).

Det finns cirka 550 000 hundar i Sverige.^{[källa behövs]}

Innehåll

1 Historia
2 Taxonomi
- 2.1 Släktskap mellan hundraser
3 Födoämnen, skötsel och vård
4 Fortplantning och avel
5 Övrigt och kuriosa
6 Galleri
7 Källor
8 Se även:

Historia

Idag räknas vargen (Canis lupus) som hundens stamfader.^[1] Vargen utvecklades för mellan 40 och 60 miljoner år sedan och utvecklingen till hund startade troligen för omkring 76 000–135 000 år sedan, vilket analyser av mitokondrie-DNA har påvisat.^[2]

Dagens cirka 400 hundraser får anses som människans längsta avelsexperiment och har gjort hunden till jordens mest varierade däggdjur. Arkeologiska fynd visar att förhållandet mellan människa och hund var etablerat redan vid den senaste istiden för cirka 10 000 år sedan och annan forskning gör gällande att domesticeringen av hunden påbörjades redan för 15 000 år sedan. När hunden kan anses ha blivit tam är dock osäkert.

Forskare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm har påvisat att den moderna hunden förmodligen härstammar från fem distinkta vargpopulationer. Teamet har studerat en rad prover med mitokondrie-DNA från hundar och vargar och de fann att alla hundar kan delas in i fem olika genetiska grupper, där tre av grupperna omfattar mer än 95 procent av provresultaten. Analyserna pekar mot att hunden har uppstått i östra Asien och Savolainen menar att det förmodligen skedde i Kina, men slutgiltiga bevis saknas fortfarande. Genom dessa analyser har man kommit fram till att merparten av världens hundar delar på en gemensam stamfader för cirka 40 000 år sedan och detta, menar Savolainen, är en indikation för att domesticeringen påbörjades redan då. Forskarteamet fann dock flera subgrupper bland de större grupperna vilket kan tolkas som bevis för att de tidiga hundarna fortsatte föröka sig med vargar och att deras avkomma först domesticerades för cirka 15 000 år sedan. Båda dessa resultat och tolkningar är omstridda bland forskare och kynologer världen över.^[3]^[4]^[5]^[6]

De äldsta skelettresterna som man funnit av hundar är cirka 30 000 år gamla och härstammar från tiden efter cromagnonmänniskan (Homo sapiens sapiens). Dessa skelettrester har alltid återfunnits i direkt anslutning till skelettdelar av människa vilket gav den det vetenskapliga suffixet familiaris.

I Sør-Varanger i Norge har man funnit rester av den så kallade varangerhunden som man daterar till cirka 7 000 år gammal. Man antar att denna hundtyp ska ha varit ganska vanlig på Nordkalotten. Fynden visar på en rad likheter med lapphunden, bland annat specifika karaktärer hos deras tänder, särdrag som också delas med norsk lundehund.

Det uppkommer fortfarande flera nya raser varje år. En av de allra vanligaste raserna, schäfern, uppkom för cirka hundra år sedan. År 1905 registrerades den första schäfern i Sverige, varpå en snabb utveckling följde. Schäfern har sedan 1967 varit den populäraste hundrasen i Svenska kennelklubbens register.

Taxonomi

Det har länge debatterats kring klassificeringen att hunden är en underart Canis lupus familiaris till vargen (Canis lupus) eftersom detta resulterar i att de hundraser som vi känner idag klassificeras som varianter och subvarianter. Detta gör att vissa forskare fortfarande vill hävda hunden som egen art Canis familiaris precis som Linné gjorde 1758 när han beskrev den. Senare forskning av hundens DNA har dock påvisat hundens släktskap med vargen och därför reklassificerade man den som en underart av varg 1993.

Släktskap mellan hundraser

En studie ledd av Elaine Ostrander, genetiker vid Fred Hutchinson Cancer Research Center vid University of Washington, har förändrat synen på ålder och släktskap bland hundraser.^[7] Deras analyser av mitokondrie-DNA har bland annat visat på att schäfer är närmare släkt till mastiff, boxer och andra typiska vakthundar än de fårhundar de vanligtvis klassificeras tillsammans med. Samma analyser visar också på att raser som greyhound, irländsk varghund, borzoi och sanktbernhardshund bär släktskap med fårhund. Studien resulterar också i att man blir tvungen att omvärdera olika rasers ålder. Raser som tidigare ansetts tillhöra de absolut äldsta som gråhund, faraohund och ibizahund kanske inte är äldre än 150–200 år gamla i nuvarande form.

Födoämnen, skötsel och vård

Trots att hunden ursprungligen var en typisk köttätare, har den som husdjur anpassats till att äta samma mat som människan och blivit en utpräglad allätare. Ständig tillgång till friskt dricksvatten är ett krav för hundens hälsa. Hundens lägerplats bör inte infekteras av parasiter. Ett tillfälligt bad är inte nödvändigt, men mycket nyttigt och hjälper till att hålla hunden i god kondition samt minskar den fräna lukt som kan orsakas av hundar som hålls inomhus. För unga hundar är en kraftig och närande diet av största vikt. Dels för att ge en kraftig kroppsbyggnad hos medelstora och stora hundraser och dels för att undvika valpsjukan.

I allmänhet är det viktigt för hundens psykiska utveckling att den får vistas så mycket som möjligt i människans sällskap. Det hjälper djuret även i intellektuellt avseende och skapar en bra relation mellan hunden och dess ägare.

Fortplantning och avel

Tamhundens fortplantning är inte begränsad till någon viss årstid. Men de flesta honor blir brunstiga (löper) två gånger om året, vanligen i januari eller februari och i juli eller augusti. Efter dräktigheten, som tar omkring 63 dagar, föds valparna, som de första nio till tolv dagarna är blinda. Antalet valpar är mycket växlande. Mindre hundraser får i allmänhet en till sju valpar medan medelstora eller stora raser föder mellan sex och tio valpar. I två fall (ett i Tyskland och ett i Danmark) var antalet valpar 26.^{[källa behövs]} Eftersom att tiken kan para sig flera gånger inför samma kull kan valparna i kullen härstamma från olika fäder. Detta syns tydligast när hanarna varit av olika ras.

Valparna vårdas med stor omsorg av tiken (modern). Enligt flera uppfödare får den inte ha för många valpar över en längre tid. Det gäller speciellt de stora raserna, vilkas ungar växer fort och för vilka storleken just är en eftersträvad rasegenskap. Mellan fyra och sex valpar är lämpligt för medelstora och små raser och mellan två och tre för stora hundar. Vill man behålla fler än så, används en annan tik som amma för en del av kullen. Uppfödning med flaska är också möjlig men det är ibland besvärligt. Vid sex veckors ålder kan valparna klara sig utan moderns mjölk. Bäst är att redan tidigare successivt vänja dem vid annan föda. Mjölktänderna börjar komma i tredje eller fjärde veckan och ungefär vid sex eller sju veckors ålder är alla på plats. Tandömsningen sker i tredje till sjätte månaden. Med fullbordad tandömsning upphör hundens valpperiod.

Mindre raser har vid denna tidpunkt nått sin slutliga storlek. Större raser växer ännu en tid, och de största blir fullstora först under tredje året. Könsmognaden inträder hos hanar vid en ålder av nio till elva månader. Tiken blir vanligtvis könsmogen under åttonde eller nionde månaden.

Små och medelstora hundar bör emellertid inte användas till avel innan de nått en ålder av ett och ett halvt eller två år och större raser inte föränn tredje året, alltså tidigast vid den tredje löpningen. Under tredje eller fjärde året når hunden sin högsta prestationsförmåga i detta avseende och redan under sjätte året förekommer ofta ett avtagande av rörlighet och krafter. Hundens genomsnittsålder beräknas vanligen till tolv år, trots att några individer kan uppnå arton års ålder och mer.

Övrigt och kuriosa

Kanarieöarna har fått sitt namn efter det latinska ordet canis, och betyder alltså hundöarna.
Hundar kan springa i cirka 70 kilometer i timmen.^{[källa behövs]}